Denna artikel publicerades först på engelska av Internationalist Commune den 4 september 2026 på https://internationalistcommune.com/on-the-situation-in-rojava-and-syria/.
Sedan ett avtal mellan den autonoma administrationen i norra och östra Syrien och den jihadistiska syriska övergångsregeringen undertecknades den 29 januari 2026 har Syrien och Rojava genomgått omfattande politiska, militära och sociala förändringar. Vilseledande medierapporter, liksom en väldigt snabb händelseutveckling, har lett till förvirring i den internationella förståelsen av situationen. Med denna text vill vi redogöra för de grundläggande förändringar, som för närvarande äger rum, samt deras konsekvenser.
Vad innebär integreringen av SDF i den syriska armén?
I media har det cirkulerat narrativ om att SDF skulle ha upplösts. I ett officiellt uttalande från SDF den 20 augusti 2026 gör dock SDF:s befälhavare Mazlum Abdi en subtil men betydelsefull distinktion: istället för att tala om upplösning beskriver Abdi processen som en integration av SDF i den syriska armén. Vad innebär då detta i praktiken? De lokala enheter av stridande styrkor, som tidigare ingick i SDF, kommer fortsätta att fungera som den lokala militära försvarsstyrkan i Syriens kurdiska regioner. Hittills omfattar integrationen fyra divisioner: Heseke, Qamishlo, Derik och Kobane. Dessa divisioner utgör alltså inte längre en självständig militärstyrka, till skillnad från SDF:s tidigare ställning. Istället är dessa styrkor numera knutna till den syriska armén. De lokala befälhavarna är dock alla tidigare SDF-befälhavare, och behåller sina lokala mandat. Detta innebär att de kurdiska och arabiska soldaterna i dessa divisioner kan fortsätta att organisera sig, och försvara sina städer, precis som tidigare. I vilken utsträckning deras koppling till den syriska armén kommer att påverka de lokala strukturerna beror framför allt på vår politiska och sociala styrka. Dock har den syriska armén hittills vägrat att acceptera integreringen av YPJ, kvinnornas försvarsenheter, som tidigare ingick i SDF.
Naturligtvis minskar denna integration den handlingsfrihet och rörlighet som SDF tidigare hade. Å andra sidan öppnar den upp för möjligheten att utöva ett betydande inflytande på den syriska armén. Under de senaste veckorna har redan flera radikalislamistiska befälhavare inom den syriska armén avsatts från sina poster. Det går inte att förneka inflytandet hos SDF-befälhavaren Sipan Hemo, den nye biträdande försvarsministern för Syriens östra region.
Den militära situationen i Syrien är generellt sett extremt instabil. Inte ens den syriska armén har någon verklig kontroll över alla områden i Syrien eller dess invånare. Det syriska samhället är multietniskt och välutbildat; en armé som HTS, som stöds av USA och till stor del består av utländska jihadister som inom loppet av ett enda år begått förödande massakrer mot druser, aleviter och kurder i landet, kommer aldrig att vinna befolkningens förtroende. Det är därför viktigt att understryka att Syrien fortfarande genomgår en omvandlingsprocess. En ökad politisk och organisatorisk styrka hos de demokratiska och socialistiska krafterna ökar möjligheten till förändringar i den militära situationen i landet.
Vad kommer att hända med YPJ?
I över ett år har integreringen av SDF som en autonom division i den syriska armén stått på dagordningen i förhandlingarna med Damaskus. Från första början har den syriska övergångsregeringen försökt utesluta YPJ:s kvinnoenheter från dessa diskussioner. I förhandlingarna har övergångsregeringen försökt se till att YPJ-medlemmar endast skulle integreras individuellt i de lokala säkerhetsstyrkorna i de övervägande kurdiska regionerna, den så kallade Asayish. Som svar på detta lanserades kampanjen ”Vi är alla YPJ” som fick stöd av kvinnor från hela världen. Under flera diplomatiska diskussioner med övergångsregeringen har man upprepade gånger insisterat på att YPJ ska få fortsätta att existera.
I ett pressmeddelande den 4 augusti 2026 förklarade YPJ-befälhavaren Ruken Cemal att YPJ skulle vara beredda att integreras som en ”autonom antiterrorenhet inom inrikesministeriet”. Detta skulle innebära att YPJ-enheterna förblev intakta, samtidigt som de inte integrerades i den syriska armén. Inrikesministeriet i Heseke leds av den tidigare SDF-befälhavaren Siamend Afrin och den tidigare YPJ-befälhavaren Nesrin Abdullah. Som antiterrorenhet skulle YPJ därför behålla en viss grad av självständighet och handlingsfrihet.
En nackdel med detta förslag skulle vara att det inte vore möjligt att aktivt delta i högre militära enheter, och att endast enskilda kvinnor skulle kunna ansluta sig till den syriska arméns autonoma divisioner i de kurdiska regionerna. Fördelen skulle vara att om YPJ organiserade sig som en lokal antiterrorenhet inom inrikesministeriet, skulle den få större autonomi i förhållande till den syriska armén och, i egenskap av lokal säkerhetsstyrka, förbli närmare samhället och kvinnorna. Hittills är det dock oklart om detta förslag kommer att godtas. Resultaten av det senaste mötet mellan YPJ:s befälhavare Newroz Ehmed och president Ahmed Shaara den 25 augusti har ännu inte offentliggjorts.
Det kurdiska språket – tillåtet eller förbjudet?
Den andra frågan som upprepade gånger har gett upphov till diskussioner under genomförandet av avtalet från den 29 januari är det kurdiska språket. I 15 år har kurdiska barn fått undervisning på sitt modersmål från grundskolan till universitetet. Detta är en kulturell revolution i sig och en av de största framgångarna för revolutionen i Rojava.
Under förevändningen ”nationell enighet” inför dock den syriska övergångsregeringen hinder för undervisning på kurdiska. I detta spelar Turkiet en avgörande roll, då det utövar ett enormt politiskt inflytande över Syrien. Turkiet motarbetar aktivt att det kurdiska språket accepteras som huvudspråk i undervisningen i de kurdiska regionerna, eftersom detta skulle få enorma konsekvenser för kampen för det kurdiska språket i Turkiet och Norra Kurdistan.
Efter långa diskussioner mellan företrädare för den autonoma administrationen i norra och östra Syrien och den syriska övergångsregeringen undertecknades ett avtal den 27 augusti, där det kurdiska språket erkändes som ett officiellt undervisningsspråk. Så i framtiden kommer det att finnas tre timmars undervisning i kurdiska och en timmes kulturundervisning varje vecka i de kurdiska regionerna. Under ett övergångsår, med start från nästa skolår i höst, kommer även ämnena samhällskunskap, historia, geografi och filosofi att undervisas på kurdiska. Även om företrädare för den autonoma administrationen i norra och östra Syrien under förhandlingarna insisterade på att kurdiska skulle erkännas som huvudspråk i undervisningen, utövade övergångsregeringen ett enormt tryck, och överenskommelsen om fyra timmars undervisning i kurdiska per vecka accepterades slutligen.
Dock uppmanade dussintals civila organisationer, däribland kvinnoorganisationen KongraStar, Rojavas universitet samt skolor och lärarförbund, till protester. Syftet är att bygga upp ett tryck från civilsamhället under övergångsåret för att utvidga rätten till undervisning på kurdiska i skolorna. Det långsiktiga målet är också att säkra rätten till skolor med kurdiska som undervisningsspråk innan Syriens nya konstitution antas.
Den kritiska situationen i Heseke
Heseke är en multietnisk stad i utkanten av Rojava där den arabiska befolkningen är större än den kurdiska. Sedan krigets slut har den syriska övergångsregeringen försökt skaffa sig ett betydande inflytande över Heseke, framför allt för att vinna det arabiska samhällets stöd. Man bedriver specialkrigföring för att manipulera samhället.
Detta blev tydligt bland annat när den fördrivna befolkningen från Serekaniye attackerades av jihadistiska miliser när de återvände till sin hemstad, vilket ledde till protester över hela Rojava. Även om det rörde sig om civila protester eskalerade de i flera städer, däribland Heseke. Det lokala styret i Heseke, som fortfarande förvaltas av lokalbefolkningen, attackerades av ungdomar. Officiellt hävdades det att provokatörerna tillhörde ”Revolutionär Ungdom”, som har kopplingar till den kurdiska frihetsrörelsen. Utredningar visade dock att attackerna hade utförts av anhängare till det kurdiska nationalistpartiet KDP från södra Kurdistan. Istället för att kämpa för kurdernas rättigheter går deras huvudstrategi ut på att sprida propaganda mot den kurdiska frihetsrörelsen och mot integrationsprocessen, i syfte att ta kontroll över regionen. KDP står bakom Israels planer på att upprätta en liten kurdisk stat under israelisk kontroll i Syrien. Detta imperialistiska projekt, och den splittring som KDP orsakar genom sin politik, skadar processen oerhört.
Efter dessa provokationer anklagade den syriska övergångsregeringen de lokala säkerhetsstyrkorna i Heseke för att vara oförmögna att kontrollera staden. Med detta som förevändning stationerar övergångsregeringen nu sina egna säkerhetsstyrkor i Heseke. Inom ramen för detta sker nu upprepade truppförflyttningar av övergångsregeringens säkerhetsstyrkor i Heseke-området, senast med en styrka på 600 man.
Detta är bara ett av många exempel på de subtila specialkrigstaktiker som används för att försvaga den kurdiska frihetsrörelsen. Varje gång invändningar framförs hotar övergångsregeringen med ett nytt krig. En sådan situation skulle vara svår för samhället i Rojava att uthärda efter massakrerna och gisslantagningarna i början av året. För att på lång sikt säkra kulturella och politiska friheter – och därmed grunden för sitt eget självförsvar – görs för närvarande allt för att förhindra att kriget fortsätter. Det enda sättet att motverka övergångsregeringens provokationer är genom ett massivt samhälleligt motstånd som bygger på befolkningens självorganisering.
Demokratisk integration – vad innebär det?
Efter att imperialistiska styrkor inledde folkmordet i Gaza den 7 oktober 2023 fanns det enligt Rêber Apos (Abdullah Öcalan) analys en stor risk för att andra förtryckta folk i Mellanöstern också skulle kunna utsättas för ett liknande utrotningskrig. För att förhindra en ”Gaza-ifiering” av Kurdistan utropade han fasen ”Fred och det Demokratiska Samhället”, där demokratisk integration ska tillämpas som strategi.
Integration ska i detta sammanhang inte förstås som assimilering, utan snarare som kampen för att utvidga den sociala självorganiseringen på politisk och rättslig nivå. Utifrån Rêber Apos perspektiv ska tre linjer tillämpas: det demokratiska samhället, demokratisk politik och demokratisk integration. Den grundläggande pelaren i denna strategi är den demokratiska organiseringen av samhället utanför staten. Integrationen i staten utgör enligt Rêber Apo endast 10 % av strategin. De återstående 90 procenten måste inriktas på att organisera samhället för att förhindra ett beroende av staten och undvika att hamna i en inväntande ställning [på samhällets organisering för att förhindra att bli beroende av eller utveckla förväntningar gentemot staten]. Samtidigt är denna strategi ett försök att övervinna den ständiga konflikten med staten och att utöva ett aktivt inflytande på statspolitiken.
I stora drag kan man dock säga att det som för närvarande sker i Syrien ännu inte utgör en demokratisk integration. Inom den kurdiska rörelsen riktas kraftig kritik mot övergångsregeringens aggressiva politik. Det står dock också klart att situationen inte kan lösas enbart på militär nivå. För att förhindra att massakrer gång på gång begås mot samhället är det viktigt att aktivt omforma staten.
Mazlum Abdi har nu blivit rådgivare åt Ahmed Shaara, och Ilham Ahmed kommer att ta över hennes plats i det syriska parlamentets diplomatiska arbete. Detta innebär förstås inte att övergångsregeringen erkänner kurderna som en politisk aktör. Men det öppnar upp för möjligheten att på sikt utöva ett betydande inflytande över hela Syrien.
Från och med nu stärks de diplomatiska förbindelserna med aleviterna vid kusten, druserna i södra Syrien, kvinnoorganisationerna och Syriens demokratiska krafter. Detta är en stor möjlighet som har öppnat sig till följd av integrationen. Om alla demokratiska krafter i Syrien organiserar sig och förenas kommer de radikala jihadistgrupperna att förlora sitt inflytande. Detta är ingen utopi, kampen för detta är en nödvändighet. Fram tills dess att Syriens nya konstitution antas är målet att stärka de demokratiska krafternas inflytande inom övergångsregeringens strukturer för att göra konstitutionen så demokratisk som möjligt.
Internationalismens roll
Det är förståeligt att det råder mycket tvivel och förvirring. En hel del felaktig information och feltolkningar cirkulerar på nätet i syfte att avfärda Rojava-revolutionen som avslutad. Kritiken mot de beslut som fattas är förståelig. Den kurdiska rörelsen är själv också missnöjd med många av de beslut som fattas. Efter kriget har dock de demokratiska krafterna i Syrien förlorat en del av sin politiska förhandlingskraft. Därför görs för närvarande eftergifter för att skydda samhället från att massakrerna fortsätter.
Dessutom inleds nu en fas av analys och självkritik i rörelsens namn för att ytterligare stärka samhällets demokratiska praktiker och självförsvar i framtiden.
Detta innebär dock inte att revolutionen eller målet om ett demokratiskt-socialistiskt Rojava och Syrien har övergivits. Särskilt i detta skede är det viktigare än någonsin att stå vid folket i Rojavas sida och tillsammans försvara revolutionens landvinningar. Revolutionen i Rojava har varit internationalistisk ända från början och kommer endast att kunna bestå om den förblir förbunden med demokratiska och socialistiska kamper över hela världen.
Det är därför inte rätt tidpunkt att ta steg bakåt, utan snarare att tro ännu starkare på våra gemensamma principer och stå vid Rojavas folks sida. Som Rêber Apo säger: kampen för verklig fred är svårare än någon militär konfrontation.
Från Chiapas till Palestina till Kurdistan – tillsammans för fred och självbestämmande!
Internationalist Commune of Rojava
04.09.2026
