I konflikten mellan PKK och den turkiska staten kan det ofta framstå som att vi har kurderna som enad styrka på ena sidan och turkarna på den andra. Men riktigt så enkelt är det inte.
I Turkiet finns kurder som stödjer den olagliga vänsterorganisationen PKK (Kurdiska arbetarpartiet) men det finns även kurder som stödjer AKP som är det parti som har majoritet i parlamentet just nu och som bedriver en våldskampanj mot de kurdiska delarna i sydöstra Turkiet just nu.
I mellersta och västra Turkiet är kurderna färre och assimileringspolitiken där staten har tvingat kurderna att överge sin kultur har varit svårare att stå emot. Dessutom finns här Turkiets ekonomiska centrum och därmed även överklassens centrum vars intressen står i kontrast mot de kurdiska delarna där folkstyre har börjat införas.
Motsättningen mellan turkar och kurder handlar inte i första hand om nationalitet även om det kan verka så vid första anblick. Den turkiska eliten i väst har ett starkt ekonomiskt intresse i att kontrollera de östra delarna som nu håller på att falla ur deras grepp tack vare en revolution som pågått sen tidigt 2000-tal. Kurderna i Bakur, som är namnet på den kurdiska delen i sydöstra Turkiet, har utropat självstyre i flera städer och de har infört direktdemokratiska råd och kollektivisering av ekonomin på flera plan. Detta är ett direkt hot mot den turkiska överklassens intresse som har enorma intressen i Bakur.
Merparten av den viktiga vattenkraften produceras i Bakur och exporteras till de västra delarna. Elbolagen ägs av turkiska kapitalister som sedan säljer elen tillbaks till den kurdiska befolkningen. De 5 största vattenkraftverken i Turkiet finns i Bakur. Andra stora industrier är jordbruk och tillverkningsindustrin. Jordbruket är även det till stor del beläget i Bakur och tillverkningen är helt beroende av olja och även den inhemska oljan produceras till stor del i Bakur.
Men den inhemska oljan täcker bara 13% av behovet. Den största delen importeras och där kommer det kurdiska Rojava, beläget i Syrien, in i bilden. 40% av den importerade oljan hämtas från Saudi-arabien och Irak och för att frakta den behövs en öppen passage mellan Syrien och Turkiet. Men gränsområdet mellan Syrien och Turkiet är kurddominerat och är den del av Kurdistan som kallas Rojava. Denna del har under Syrienkriget utnämnt självstyre och den största delen av gränsområdet är nu kontrollerat av kurder. Mellan kantonerna Afrin och Kobane finns just nu en passage som Turkiet kan använda för sin oljeimport men den är på väg att stängas av SDF och YPG som är styrkorna som är på väg att ta över kontrollen i passageområdet.
Därför är motsättningen mellan den turkiska staten och de progressiva kurdiska krafterna inte en fråga om nationer utan en fråga om klassintressen. Men den turkiska staten spelar på de nationella identiteterna för att vinna över befolkningen till deras strid och många av kurderna i Turkiet, främst i Anatolien har tyvärr köpt in sig i denna bild.