Det är en underlig känsla att se en bil med bröllopsdekorationer åka förbi och samtidigt höra så pass kraftiga explosioner att det känns i varenda del av kroppen. Frågan som passerar i mina tankar är: hur många dog nyss? Så är livet i Amed just nu; fullt av kontraster. Vissa försöker att leva som vanligt medan andra är instängda i en källare utan någon som helst kontakt med omvärlden.
Diskussionerna om situationen i Bakur är olika hos befolkningen i Amed. Vissa är hopplösa, de har gett upp och är trötta på all död. Andra förklarar att de inte tror på fredsförhandlingar längre: ”Erdogan tjänar inte på fred och kommer att ta det här kriget längre”. Det märks att tankar och åsikter är splittrade och jag kan känna överflödet av känslor hos människorna.
Men det finns även en del av folket som lever för motståndet. Det märks att viljan till självstyre är stark och behovet att försvara sig nu omsatts till praktik. YPS (Folkets civilförsvar) har bildats runt om i landet och jag hör i diskussioner hur hoppet och kärleken ligger hos dessa grupper. Erdogans största hot är människorna som vägrar förtryck.
Idag passerade vi Surs stora mur och tog oss in i de nedgångna områdena. Livet såg annorlunda ut på den sidan av muren och skottlossningarna hördes alldeles intill. Bara två kvarter bort från där vi gick omkring finns det belägrade området och att höra hur statens styrkor konstant attackerar var en obeskrivlig känsla.
Då vi är på väg ut ur området och tankarna går på högvarv hör jag plötsligt en bekant melodi. Jag vänder mig om och ser en pojke på ca 7 år. Han står utanför sin port och sjunger högt: ”Cihanin umudu gerilla” –
världens hopp gerilla. Det värmde ända in i själen, samtidigt som jag förstod att dessa barn aldrig kommer att förlåta eller tillåta Erdogan komma undan med vad de fått bevittna. Erdogan försöker krossa motståndet och kampen men barnen till de föräldrar som nu mördats är en generation som kommer att ha ett ännu starkare band till kampen.