Som en del av den autonoma vänstern i Sverige, med nära kontakt och stundtals samarbete med Rojavakommittérna fick jag möjlighet att resa till Rojava tillsammans med en svensk delegation sommaren 2025. Vi var ditbjudna av Internationella Kommunen för att på plats ta del av praktik och teori samt fira revolutionens 13:e årsdag i Kobane.
Texten utgår från mitt minne och mina taffliga anteckningar, den sampubliceras i Rojavakommittéernas och AFA:s medier.
Innehåll
• Kollektivitet & soldaternas trädgård
• Leve Palestina, Raqqa & martyrkyrkogården i Kobane
• Kobane; motstånd, kvinnoorganisering och revolutionens 13:e årsdag
• Arin Mirkans martyrskap, slott och båttur
• Rojavas ”utrikesminister”, strategier & framtiden
• Kvinnobyn Jinwar, ungdomsorganisering & PKK-musikal
• Rojavas rättsystem & befälhavarna för SDF (Mazlum Abdi) & YPJ (Rohilat Afrin)
• Derik, fallna kamrater och löftet till en vän
• Tigris, turkiska gränsen och Cizir
• Kultur, träd och ett oväntat återseende
• Hemresa, magsjuka och reflektioner
På onsdag möts vi upp av våra kamrater som kör oss till IC:s (Internationella Kommunen, officiell organisation i Rojavas politiska strukturer som bemannas av internationalister) boende i Derik. Vi har haft en lång och stressig resa bakom oss med lite sömn. När vi även möts av en temperatur på 48 grader, blir jag tacksam över att det redan finns en tydlig plan över vad vi ska göra och vad som förväntas av oss. Väl framme i lägenheten välkomnas vi av fler kamrater från IC samt de delegationer från Grekland och Schweiz som redan anlänt.
Första dagen består av vila och samtal. Vi äter tillsammans, pratar om våra praktiker i respektive länder och vad som lett oss till den platsen vi nu möts på. När solen börjar gå ner och den intensiva värmen minskar så packar vi in oss i två minibussar och åker iväg mot en lantgård som ligger i närheten. När vi kör igenom stadens större gator, innan vi kommer ut på småvägarna, är gatorna ofta täckta av plåttak. Taken finns till för att hindra insyn ovanifrån och på så sätt skydda vägarna mot turkiska drönarattacker.
När de militära strukturerna blivit bättre på att gömma sina styrkor och gräva ner sig har Turkiet istället riktat in sina flyganfall mot civila med förtroendepositioner i den politiska administrationen, ofta när de åker bil mellan olika platser.
Dicle cow farm har en stor mur runt sig och vi blir insläppta genom ett par grindar. Det är ett stort ställe med många kor, några hästar och getter som står i en separat hage och lite katter springer omkring inne bland djuren.
Vi går omkring och tittar på djuren och hur de gör ost av mjölken och får samtidigt berättat för oss att gården drivs kooperativt av familjer som flytt till området. Varje familj har ett eget ansvarsområde. Någon har hand om säkerheten, några mjölkar kossorna, andra har hand om ostproduktionen.
Familjerna är väldigt stolta över hur dom tar hand om djuren på gården. Det finns gott om mat och färskt vatten och vi får höra att dom själva odlar spannmålet för att kunna säkra kvaliteten på djurens mat. En av dom som startade gården, Mazlum, är en god vän till våra kamrater på plats, tyvärr är han inte hemma när vi anländer så vi börjar köra hemåt igen.
Vi hinner bara köra i någon minut innan vi möts av en bil med Mazlum, mannen som vi hoppades få träffa, och vi vänder om och kör tillbaka igen. Väl tillbaka blir vi bjudna upp till övervåningen där vi får vatten och te. Han har luftkonditionering som står på och det är första gången på många timmar som vi får känna lättnaden av svalka.
I den kurdiska frihetsrörelsen är det standard att ens födelsenamn lämnas hän av säkerhetsskäl och en får, eller tar ett nytt namn. Ofta något med koppling till platsen eller kamrater som fallit vars minne en vill föra vidare. Jag är den enda som inte redan hade ett namn och två kamrater från IC sa att dom skulle hitta ett åt mig.
När vi sitter uppe hos Mazlum, längs med väggarna på en stor matta med soffkuddar bakom oss, och ska presentera våra namn och vilka länder vi kommer ifrån så säger jag att jag inte har något namn än. Mazlum nickar åt en tavla på väggen till höger om mig och berättar om hans dotter Viyan som dött under en attack och säger att mitt nya namn ska bli Viyan. Så från den stunden är det vad jag presenterar mig som.
Mazlum har många historier och med hjälp av en kamrat som tolkar åt oss får vi höra en bråkdel av dom. Klockan börjar nära sig ett på natten innan vi till slut lämnar huset för att gå och kolla på hans traktor. Den har stått ett tag då en reservdel saknas, dom har försökt få tag i tillverkaren flera gånger men utan att lyckas. När han får höra att vi har tyskar på plats så ber han dom fota traktorn, delen dom behöver och se om den går att få tag i och den skicka ner, eftersom det står att traktorn kommer därifrån. Våra kamrater lovar att försöka och vi kör hem igen.
Lägenheten består av två våningar, jag och mina kvinnliga kamrater går upp på övervåningen, vi fyller det största rummet med madrasser och lägger oss för att sova framför den luftkonditionering som finns. Men den ger tyvärr bara svalka åt dom som råkar befinna sig närmast den. Några har istället lagt sig på en av balkongerna för att sova men där är värmen om möjligt ännu mer påtaglig.
__________
Torsdagen vaknar vi lite för tidigt och lite för varma. Känslan av sömnbrist går dock snabbt över. I köket har några redan börjat förbereda frukost och vi hjälps åt att stapla madrasserna i ett annat rum, lägga ut några dukar på golvet och duka fram frukost.
I lägenheten, och alla andra hem vi blir bjudna till, umgås vi oftast i ett stort rum med få möbler och madrasser och kuddar längs rummets väggar som vi använder som soffor. Ibland bärs det in lite extra madrasser för att utöka soffan och ibland kastar vi bort lite kuddar för att få plats eller sätter oss närmare för att minska cirkeln. På golvet bjuds det sen alltid på te och ofta på mat. Den dukas upp i samma rum på en eller flera dukar.
Sättet att använda ett rum så kreativt och förändra det med små medel trivs jag genast med och det känns lite hemma och barndom att komma bort från överflödet jag vant mig vid senare i livet. Frukosten består oftast av bröd, oliver, grönsaker, vitost, marmelad, tahini och te. Ibland har vi även melon och vindruvor på bordet.
Frukosten bjuder också på mitt första möte med kollektivismen i praktiken. Det är tydligt att vi alla hjälps åt tills allt är klart och alla har vad dom behöver. Får du en kopp te eller ett liba-bröd så skickar du det vidare tills alla har fått. Det hände mer än en gång att vissa saker gick runt ett varv eller två innan vi insåg att alla faktiskt hade vad de ville om vi bara slutade skicka det vidare.
När några ätit klart så reste dom sig och började ta hand om disken medans resten åt klart. På så vis var vi i nästan hela tiden i god synk, och det kändes befriande att både bli omhändertagen och får vara en naturlig del av omhändertagandet.
Senare på dagen hoppade vi åter in i bilarna och körde mot en en kooperativ trädgård som är den av den militära strukturen. Vi parkerar och går till ett solskydd där vi slår oss ner och serveras te. Kamraten som vi pratar med berättar att detta är ett del av militärens ekologiska projekt, här odlas både blommor, träd och frukter som skickas till kamrater inom militären.
Hit kommer kamrater från både som behöver en paus från striderna, som har skadat sig eller för att arbeta och utbilda sig i ekologi.
I den här delen av landet var det tidigare förbjudet av regimen att odla träd, förbudet låg kvar från tiden när sovjetisk jordbrukspolitik gällde och områden var strikt uppdelat för att att fylla vissa syften. Rojavas lott var att vara odlingsmark för vete, vilket utarmat marken, försaltat den och bidragit till ökenspridningen.
Det finns också de som säger att förbudet fanns till på grund av regimens rädsla för motstånd och möjligheter att gömma sig bland träden. Projektet här är absolut ett exempel på motstånd och ideologisk praktik.
Vår kamrat berättar vidare att dom ser den väpnade kampen som ett ofrivilligt ont, dom är tvungna att försvara sig, vilket är viktigt, men det verkliga arbetet ligger i att bygga upp det samhälle dom vill leva i. Precis som på lantgården arbetar människor från olika etniciteter här och dom arbetar aktivt med att minska skillnaden mellan grupperna. Rojava är ett område med kurdisk majoritet, den tidigare regimen har försökt minska andelen kurder i områden genom att tvinga araber att flytta dit och på så sätt splittra motståndet. Men här lever och arbetar människor från olika etniciteter och tron på ett fritt Syrien är stark.
För dem innebär det också att arbeta och kämpa tillsammans både för ens egna framtid men också för kommande generationer. Det här är något den kurdiska frihetsrörelsen är ganska ensamma om då de flesta andra demokratiska rörelser har flytt landet eller dödats.
2014 började man odla på den här platsen och efter vårt samtal får vi en rundtur där vi går förbi områden med persikoträd och buskar. Vi får se hönsen som springer omkring och när getterna släpps ut för dagen. En trött tik ligger och svalkar sig i en lerpöl under ett träd innan hon traskar bort till inhägnaden där hennes valpar börjar skälla när vi närmar oss. Hundarna släpps ut och jagar varandra och bråkar över en hönsfot den ena fått tag i, även om det ligger en hel hög fötter strax bredvid.
När vi kommer hem från gården får vi höra att också kamraterna från Österrike är på väg. Egentligen skulle dom kommit samtidigt som oss men deras resa hade inte gått lika smidigt som vår och det fanns en oro över att dom inte skulle hinna fram innan vi skulle åka vidare mot Kobane.
Vi dukar upp mat och hinner äta innan vi får välkomna våra nya vänner. Jag har haft kontakt med en av dom innan resan för att få hjälp att få in ett multiverktyg eftersom jag reste utan incheckat bagage. Utöver verktyget har jag med mig ett par hörselskydd och en specifik pannlampa som önskats av vänners vänner på plats. En liten insamling och min egna ekonomi har också gett mig möjlighet att bidra ekonomiskt till IC, jag vet också att en hel del av det kommer gå åt till att täcka kostnaderna för att ha oss där. Eftersom jag kommer vara på resande fot och har som standard att inte ge mer information än nödvändigt så lämnar jag över alla saker och information till en kamrat på plats som lovar att se till att allt hamnar där det ska.
När alla är mätta och vi har hunnit prata och vila så är vi inbjudna till en familj i staden för att fira en födelsedag.
Vi sitter på dom klassiska mattorna på deras uteplats och det bjuds på pizza och ett överflöd av snacks och läsk. Familjen vi hälsar på har det ganska gott ställt ekonomiskt. Våra vänner som bor i staden är noga med att påpeka att alla inte har såna här resurser, men eftersom vi är så många på besök och gästvänligheten inte är ett val i den här kulturen, så är inte bara logistiken av att få plats med oss alla ett eventuellt problem utan det hade också inneburit en större ekonomisk börda än dom vill lägga på dessa vänner.
Familjen berättar om sitt liv och vill höra om våra, vi lämnar innan midnatt och åker hem för att bädda ut våra sängplatser. När vi kommer hem har en av vännerna på plats plockat fram en enorm resväska fylld av traditionella klänningar i alla möjliga färger. Dom är långa, ofta i flera lager och fyllda av paljetter. Det finns också några dressar med traditionella byxor och väst som mitt val landar på.
Jag har lite svårt att förstå prioriteringen när det är över midnatt och väckarklockan satt på ca 05:00, men finner mig i ordningen. Jag har ändå vant mig vid tröttheten jag fått sedan resans början av lite sömn och, i mina mått mätt, extrem värme.
__________
Vi vaknar tidigt på fredagsmorgonen och packar snabbt ihop våra madrasser och saker innan vi går ner till bussarna som står redo utanför lägenheten.
Det spelas musik i bussarna och några tyska sångböcker (tyskspråkiga frivilliga i Rojava är överrepresenterade) delas ut mellan raderna i bussen jag sitter i.
“Leve Palestina” är en av sångerna, och det visade sig att i princip hela vårt gäng kunde den redan första dagen, även om dom kunde orden bättre än mig, och på förvånansvärt bra svenska, så har vi fått förklara på engelska vad dom betyder.
Tanken på att ha bälte på mig släppte jag redan i första bussen, jag tror att dom existerar i dom flesta av bussarna men jag var inte uppmärksam nog för att lägga det på minnet. Jag ser några hastighetsskyltar längs vägarna, men det är nog alla skriva trafikregler som existerar. Det är vanligt med bilolyckor och inte ovanligt att kids som knappt når ner till pedalerna är ute och kör. Jag pratar en del med en av vännerna som kör om det här och han säger att förare förlitar sig mindre på regler och därför är mycket mer uppmärksamma i trafiken här. Vilket behövs… Vi åker förbi flera fartgupp som är illa utmärkta och vid minst ett tillfälle ger en stackare bak i bussen huvudvärk. Utöver det är dom flesta vägarna förvånansvärt fina och breda. Även om vi har vägmarkeringar, skyltar och räcken hemma, så har vi också faktiskt större skador och taffliga lagningar på flera av våra större vägar än här. Tankarna går till norra Sverige och hur vägarna där körs sönder och samman av den tunga trafiken som skogsindustrin och byggandet av vindkraft skapar och hur ansvaret aldrig lyckas landa på någon som ser till att det återställs.
Den andra bussen har lite bättre luftkonditionering än den jag reser i, men jag vänjer mig ändå fort vid värmen. Vi stannar till och köper dricka på vägen, passerar en mängd checkpoints som bemannas av rörelsens vakter, alltid i tystnad och med avstängd radio, men vi rullar snabbt förbi utan några problem.
Efter flera timmars körande rullar vi in i Raqqa. Som IS-kalifatets självutnämnda “huvudstad” är det en stor stad där det fortfarande finns IS-stöd i underjordiska celler. Vi är ett rätt stort och uppseendeväckande gäng så här är det alltid snabbt in och ut ur bilarna och vi kör i perioder med fördragna gardiner.
Efter ett tag svänger vi in på en tvärgata och stannar framför en lägenhetsdörr. Några trappor upp bor den familj vi ska hälsa på och äta lunch hos.
Den här familjen har mer något som likna dom sofforna vi är vana vid, TV:n med nyheter hänger på ena kortsida och luftkonditioneringen är ett tacksamt inslag även om det fortfarande är väldigt varm. Här bjuds vi på te och askfat ställs ut för de som röker.
Efter ett tag dukas en enorm lunch upp på golvet och vi slår oss ner för att äta. Många av oss är märkbart trötta men stämningen och samtalen är goda.
Efter kaffe och några fler cigaretter går vi åter ner till bilarna och åker en tur genom staden, vi stannar till vid frihetstorget, som det numera kallas, där IS sålde kvinnor och barn som slavar, hade offentliga avrättningar och prydde stolparna runt rondellen omkring det lilla torget med huvuden av de halshuggna. Torget vaktas av Rojavas självförsvarsstyrkor och det står flera välbeväpnade stridsfordon runt omkring. En av våra vänner verkar känna varenda person vi går förbi och vinkar efter ett tag glatt från ett av stridsfordonen medans vi står och pratar på torget.
När vi lämnat torget åker vi förbi ett ställe och köper glass, det visar sig, troligen, vara något av ett misstag för den största delen av oss blir sjuka. En efter en mår allt sämre, och iallafall några misstänkte glassen. Jag har tur då jag aldrig åt någon, och blev heller inte sjuk.
Vi fortsätter resan, passerar floden Eufrats där några badar och andra tvättar sina bilar. Temperaturen letade sig en bit över 50 grader några dagar på vår resa och jag tror att den här dagen var en av dom. Vi kör förbi ett gäng med bufflar som står i vattnet och svalkar sig och vidare till kamrater som har ett stall och en hästkapplöpningsbana. Vi stannar inte så länge och är snart i bussen igen.
Det är ca 3 timmars färd kvar. Hade det inte varit så oroligt i vissa delar av landet hade vi inte behövt ta denna omväg. Vi kör förbi berg där stora högar av sand och sten markerar ingångar till bergrum och underjordiska gångar, ibland är vi så nära frontlinjen att vi lätt kunde se den.
När vi till slut når Kobane och precis passerat skylten för stadsgränsen jublar större delen av bussen, men själva bussen har fått nog. Den stannar bara några meter bakom skylten av överhettning, men vi får snart igång den igen. Jag satt i mitten längst bak så hur det hände och vad som faktiskt skedde under hytten har jag faktiskt ingen aning om.
I Kobane börjar vi med att stanna till vid gravplatsen för martyrer som anlades 2012. Här ligger främst kvinnor och män ur folkets försvarsenhet (YPG) och den kvinnliga delen, kvinnornas försvarsenhet (YPJ) som dödats i revolutionen och belägringen av Kobane. Eftersom solen står högt vid den här tiden är det ohållbart att stanna utomhus för länge, vi blir bjudna på te av kamrater som arbetar på platsen och åker sen vidare för att hälsa på ungdomscentret i staden.
Det är få ungdomar på plats när vi besöker stället så vi går mest runt och tittar på huset och lokalen. Där finns flera rum med bokhyllor och soffor, i ett av de större rummen är också en videokamera uppställd. Efter att ha blivit bjuda på en obligatorisk kopp te och pratat med de ungdomar som är på plats så delar vi upp oss i tre grupper och jag hamnar med ett gäng kvinnliga kamrater. Nu hade vi också fått två lokala kamrater till med oss på resan, med ytterligare en buss.
Vi åker hem till en familj där vi bjuds på middag. Två av familjemedlemmarna, en äldre man och en i medelåldern, sitter med och berättar att dom nyligen har kommit hem efter ca 30 år i turkiskt fängelse. Vad dom blivit anklagade för vet jag inte men jag har hört tillräckligt många historier om Turkiets terror för att tycka det är mindre viktigt. Den äldre av dom berättar att han blev satt i ett fängelse så långt borta från sin familj att det, tillsammans med praktiska svårigheter med tillstånd och annan byråkrati gjorde det oerhört svår för hans familj att hälsa på. Under dom ca 30 åren han satt inlåst fick dom möjlighet att besöka honom endast två gånger.
Vi pratade om hur läget såg ut nu i landet. Vissa beslut hade dom svårt att förstå bakgrunden till men det fanns också en insikt om att dom varit borta från rörelsen såpass länge att det återigen finns mycket att lära och båda var utan tvekan beredda att stå bakom beslut som tas under tiden och vikten av att olika grupper och individer står enade under antikapitalismen. Männen hade sin frihet men hade tappat sin organisationsförmåga längs vägen och den kommer kräva tid och energi att bygga upp igen. Friheten var dom fortfarande inte vana vid även om det gått några månader sen dom släpptes ut, tankarna på de kamrater som fortfarande sitter inlåsta gjorde också friheten tudelad och på något vis personifierade dom här två det gamla slagorden ”ingen är fri förrän alla är fria” för mig.
Efter att vi ätit, pratat och druckit den obligatoriska koppen te fortsatte samtalen på lite olika håll. Jag tog mig ut på balkongen med en kamrat och fick snart sällskap av en av familjens tvillingdöttrar i mellanstadieåldern som stolt plockade upp en sköldpadda ur en papplåda på golvet som dom gjort till dennes hem. Den andra flickan kom snabbt ut också och dom var väldigt nöjda över uppståndelsen djuret fick. Ur en annan låda plockades en duva upp som hon matade med frön.
Här fick vi också träffa en kamrat som rest hit från Tyskland flera år tidigare och valt att stanna kvar, hon skulle bli en av våra följeslagare några dagar framöver.
Det började bli mer än sent och vi sa hejdå till familjen och körde vidare till nästa familj. En av kvinnorna hade tidigare bott i Tyskland och verkade glad över att få använda språket igen, hon hade blivit mamma till ett ungt barn som saknade dom rätta papperna för att få komma in i Tyskland igen så hon hade inga planer på att försöka återvända.
Trots att vi alla började bli riktigt trötta vid det här laget var det åter igen dags för te. Vi blev också bjuda på bröd och vindruvor som växte i stora klasar ovanför oss.
En av döttrarna i familjen gick en musikskola och var utbildad i stränginstrumentet oud som hon plockade fram och spelade och sjöng för oss.
Efter sången och maten bäddade vi i ordning på husets platta tak. Huset låg rätt högt upp så vi hade en bra utsikt där vi såg stora delar av Kobane. Kvällen var förvånansvärt kylig och jag njöt riktigt mycket av att behöva lägga en filt över mig för att inte bli lite kall. Himlen var alldeles klar och vintergatan gick att urskilja utan några problem. Det tog inte lång tid innan jag somnade trotts att det var flera hundar som skällde runt omkring och ljudet av biltutor hördes då och då.
Fredag blir till lördag och vi vaknar till väckarklockor som ringer samtidigt som tuppar gal och hundar skäller. Det är fortfarande lite krispigt i luften när vi bär ner våra madrasser och filtar till ett rum på nedervåningen.
Efter att ha ätit frukost på verandans golv utanför huset åker vi åter igen ner till ungdomscentret för att möta upp våra kamrater och åka gemensamt ett museum för martyrer, där vi också får träffa representanter för martyrers familjer.
Vi lyssnar till kvinnorna som berättar om sitt arbete, att dom valt att organisera sig med andra efterlevande för att kunna ha en djupare förståelse för varandras smärta och känslor. Dom har hjälpt till att bilda självständiga kooperativ för dessa familjer, dom lever i områden där varje kvarter bär namnet av en sehid (martyr) för att hedra deras minnen och påminna oss om att vi är en del av samma kamp och att kampen lever vidare trotts att individer inte längre lever. Varje kvarter har en person som ansvarar för att överblicka vilka behov som finns och kommunicera det uppåt för att försöka möta dom.
Det finns en stark känsla och praktik av ansvar över dessa familjer som förlorat medlemmar, och med det ibland också den enda inkomsten. Kommunen försöker tillgodose så många behov som möjligt, se till att sjukvård finns tillgänglig eller annat praktiskt som att köpa upp husen som martyrerna bott i för att sen skriva över dom på barnen när dom är gamla nog för att stå på papper. Det finns fortfarande en utbredd fattigdom i samhället och med det kommer såklart också svårigheten att lyckas tillgodose alla behov.
Efter besöket åker vi vidare till ett hus utanför Kobane där den kurdiska frihetsrörelsens huvudfilosof Abdullah Öcalan bodde under en period av sin flykt. Han kom gåendes dit över den turkiska gränsen 1979, strax innan militärkuppen i Turkiet. Öcalan spenderade en tid hos familjen som bodde där innan han reste vidare till Libanon där gerillans första träningsläger startades med stöd av den Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP). Vi träffade en lokal familj som visade oss huset och området runt omkring. Det var en vacker plats med mycket växtlighet och flera skuggrika platser.
Efter att ha skrivit kamratliga hälsningar i gästboken och fått se hur Öcalan såg ut innan han skaffade sin karakteristiska mustasch så åker vi vidare till krigsmuseet. Museet är ett område bestående av några kvarter nära den turkiska gränsen som bevarats efter belägringen av Kobane. De står som påminnelse om slaget som skedde här och för att hedra de som föll under befrielsen av Kobane. Efter att ha sett Kobane och spåren av krig slogs en verkligen av hur mycket av staden dom lyckats bygga upp igen under den här tiden.
Området är verkligen i ruiner och en kan se nyttan med armering när en ser stora cementblock fortfarande hänga kvar, eller halvt raserade byggnader som fortfarande har bärande stolpar som står lika stabila som när dom gjöts.
Vi går upp i ett av husen som saknar flera väggar, det här är första gången jag känner rädsla, jag kommer på mig själv med att tänka att det är lite ironiskt att ha varit flera dag i ett krigsområde, haft fler vapen omkring mig än min livstid hittills erbjudit och så är det höjdskräcken som först får mig att känna en pirrig rädsla i magen. Vi går upp för en trappa där en lätt kunnat snubbla över cement och trilla rakt ner, i en av rummen ligger det säckar fyllda med sand som YPJ kom till staden och visade hur en använde till försvar. Något slags hemmabygge till raketkastare står i ett annat rum tillsammans med fler sandsäckar. Från det här rummet, som för övrigt saknar fler väggar än det har, ser vi tydligt den turkiska flaggan vaja på andra sidan gränsen bara ett stenkast bort. En av våra guider pekar mot gränsen och säger att det var därifrån flera IS-soldater kom när dom tog över staden.
När vi traskat omkring lite i området säger en av guiderna åt oss att inte gå in i några byggnader eftersom alla inte är säkrade från minor än. Jag tycker kanske det är info vi borde ha fått lite tidigare men jag hade ändå inga tankar på att traska iväg på egna äventyr i det här området. Vi passerar ett träd som en prickskytt från IS gömde sig i flera dagar under belägringen och på så sätt lyckades döda flera kamrater innan han till slut upptäcktes.
Vi fortsätter och går förbi ett stort hus med två hundar utanför som markerar deras närvaro genom att skälla. Huset ska tydligen vara det hus ett litet gäng av våra kamrater lyckades hålla i flera dagar. På den tiden var det mer växtlighet i området och dom fick ammunition och proviant för att klara sig genom att vänner ålade sig fram och tillbaka på nätterna med det. Också krigare från IS lyckades ta sig nära och guiden pekar ut delarna av ett underrede som en självmordsbombare kört in i huset innan han sprängde sig själv. Flera vänner dog i den attacken och en kan se hur sidan på huset delvis raserades.
Nyheten över att den här platsen hölls trotts att IS redan utropat sin seger spreds över världen och nådde också USA. Kraven på att skicka undsättningen var höga från befolkningen och Obama, som då var president, skickade till slut luftunderstöd. USA kom med luftanfall, men våra vänner i Kobane saknade utbildning i hur en ger och avläser koordinater, så i början hände det att bomberna slog helt galet och träffade kamrater istället för dom mål som avsågs. Amerikanska soldater befann sig på säkert avstånd vid den här tiden och kommunikationen var svår men revolutionen gör dig kreativ och fanns det ett problem hittades snart en lösning. En ung man som bodde i Kobane kunde staden innan och utantill, han åkte till platsen där amerikanarna fanns och tillsammans satte dom sig och kollade över området på Google Maps. Den unga killen pekade bland annat ut ett trähus där kamrater befann sig, i den nya byggnaden bredvid fanns hade IS gjort sig hemmastadda. Koordinaterna togs ut och amerikanarna utförde ett luftanfall. 16 IS soldater dog där.
Det är tydligt att kreativitet i krissituationer står över både utbildningsgrad och ibland också kunskap. Vi lämnar platsen och åker hem till familjen vi sover hos för att äta och byta om inför kvällens firande av revolutionens årsdag.
Att dra på mig ett par tjocka byxor, en väldigt varm skjorta och en tung väst känns minst sagt lite udda i den här värmen. Jag får också hjälp att traditionsenligt vira en tjock sjal runt midjan som definitivt kommer få mig att tänka en gång extra om jag verkligen behöver kissa mer den kvällen.
Med oss på firande följer en ung kvinna som är i byn för att tillsammans med en annan ung filmare göra en dokumentär om stället. En av våra kamrater intervjuar henne en kväll och hon följer med på våra utflykter, ställer en massa frågor och gör ibland avstickare för att låta sig filmas av sin kamrat.
Firandet sker inne i staden, en scen har byggts upp på ett torg och gatorna är pyntade med flaggor på Öcalan och i Kurdistans färger. Det är idag det 13:e jubileet för revolutionen i Kobane, dagen som markerar frigörelsen från Assads Ba’ath-regim och början på ett inkluderande autonomt administrerat system som vilar på ekologisk, antikapitalistisk och feministisk grund.
Det spelas musik, hålls tal och visas danser på scenen. Det dansas förstås i publiken också och ibland rasar ett försök till mänskliga pyramider omkring oss i backen. Jin, Jiyan, Azadi (kvinna, liv, frihet) skriks ut från slutet av talen och publiken svarar med samma ord. Just i år är firandet ovanligt litet, tydligen hade en väldigt populär hiphopartist uppträtt på ett firande i en annan stad och många hade rest för att se honom. Efter flera läsk, många handskakningar, ett par danser och ett lyckat toalettbesök åker vi hem till familjen vi bor hos för att åter igen avsluta kvällen med te och en natt på taket.
På söndag har vi sovmorgon, om jag minns rätt har vi ställt klockorna på 8 och det är härligt att få vakna utvilad och sval.
Efter frukost säger vi hejdå till familjen och kamraterna som hållit oss sällskap dom här dagarna. På vägen ut ur staden kör vi förbi en rondell som föreställer martyren Arin Mirkan. Arin var en YPJ-soldat som var med under belägringen av Kobane 2014. Den 5:e oktober blev hon och hennes kamrater attackerade av IS när dom befann sig på den strategiskt viktiga kullen Mishtanour strax utanför Kobane. Dom var under kraftig beskjutning och tvingades till reträtt.
Arin valde att stanna kvar och fortsätta sitt försvar mot IS för att ge kamraterna möjlighet att komma i säkerhet, till slut var hon helt omringad och tog beslutet att detonera de sprängämnen hon hade med sig för att inte fångas levandes. Beslutet tog hennes och flertalet IS-krigares liv, och hon dog inte en billig död.
Att medvetet offra sitt liv för kampen är dock något som ses som mycket problematiskt i rörelsen och rekryter som visar tendensen till onödigt risktagande för att bli martyrer tas ur den väpnade kampen.
Efter besöket vid rondellen åker vi vidare mot slottet Qalaat Jaabar som ligger där Eufrats mynnar ut i Assadsjön. Flera ur delegationen har drabbats av magsjuka och passar på att vila upp sig i skuggan vid ett fik nära slottet, medans vi andra går upp mot det. Vi får höra att IS vid olika tillfällen lyckats erövra slottet, i en av gravkamrarna ser vi spår av det då dom slagit huvudena av de kvinnliga stenfigurerna på platsen. Ett av tornen på toppen av slottet ska tydligen gå att gå ner i, en gammal järnvägsräls ligger lutad mot tornet och agerar stege. Värmen är dock allt för påtaglig och vi hade garanterat fått brännskador om vi rörde järnet.
En av våra vänner som är från området kommer lite efter och lyckas skrämma en kamrat genom att hoppa upp beväpnad framför honom med geväret i högsta hugg. Något han fnittrar gott om ett bra tag efter.
Efter rundturen på slottet äter de av oss som får behålla maten vi stoppar i oss middag på en restaurang precis vid vattnet. En bit därifrån står en båt som senare ska ta oss ut i sjön för en simtur. Vi åker ut en bit, det spelas hög musik och dansas en hel del på båten. Efter ett tag stannar vi till och kastar oss ut i vattnet med kläderna på. Det är en underlig känsla att simma i långbyxor och skjorta, något jag inte gjort sen simträningen på mellanstadiet. Det är också en helt underbar känsla att vara helt omsluten av klart och svalkande vatten när mina kläder hittills bara varit fuktiga av svett. Det här är mitt tydligaste kroppsminne av resan och ett väldigt välkommet avbrott för en kropp som förutom kortare stunder spenderat den mesta tiden sittandes på olika golv, ibland plaststolar prydda med mercedes och applemärken eller i bussäten. En av vännerna, som allt för många gånger de senaste två dagarna spytt upp vad hon just fått i sig, kan inte hålla sig kvar på stranden utan kommer utsimmandes strax efter för att möta upp oss.
Kläderna hinner nästan torka medan vi går en kort sträcka i den brännande värmen från stranden upp till bussarna för att åka vidare. Vi kör några timmar och jag fryser för första gången, detta eftersom jag hamnat i en buss med utmärkt luftkonditionering och delar av mina kläder fortfarande är blöta. Efter ett tag kommer vi fram till en stor byggnad som liknar ett hotell, stället har tydligen ägts av ryssarna tidigare och nu används det bland annat till boende när representanter från olika länder kommer på besök.
Vi byter om till varma och torra kläder. Jag delar rum med en kamrat, som jag numera också räknar till vän, från Österrike. Sen går vi ner och äter bröd med massa tillbehör, denna gång sitter vi vid riktiga bord på prydliga stolar.
Efter alla nätter på hårda madrasser på olika golv är jag inte alls sugen på att återgå till en vanlig säng. Lyckligtvis är också dessa madrasser ovanligt hårda och vi somnar båda gott under den svalkade, men något störiga, luftkonditioneringen i rummet.
__________
Måndagen börjar tidigt med gemensam frukost som dukats upp åt oss i det stora rummet på andra våningen. Vi dricker te, kaffe, och äter samma goda mat som vi fick kvällen innan.
Efter frukost är det åter igen in i bilarna, den här gången ska vi till staden Heseke för att få träffa Bedran Ciya Kurd, han är medordförande för utrikesdepartementet vid den autonoma administrationen i norra och östra Syrien.
Vi kommer till ett stort hus och slår oss ner efter att ha hälsat på alla. Också Bedran är nyfiken på vilka vi är och hur det politiska läget är i våra länder, det är ett genomgående tema och det är tydligt att kunskapen och nyfikenheten om politik världen över är bra mycket mer närvarande här än jag upplever hemma.
Den kurdiska frihetsrörelsen är unik med sitt breda utbildningssystem och sina 41 år av väpnad konflikt. En aktuell konflikt är den med NATO. Trots att amerikanska trupper är närvarande i Rojava och har deltagit i samarbeten här så har USA terrorstämplat en del av rörelsen, vilket slagit undan benen för mycket av dess arbete. Hade det inte hänt så hade Turkiet haft mycket svårare att triangulera rörelsen, nu står dom istället, med 30 års erfarenhet av militarism och som NATOs andra största armé, villigt och redo att attackera när som helst.
Det är inte bara NATO med dess medlemsstater som vill se ett försvagat Kurdistan, som en socialistisk och internationell rörelse är den också ett stort hot mot hela kapitalismen.
Redan innan Sverige gick med i NATO så har vi haft mycket handel med Turkiet, inte minst när det gäller att skicka svenska krigsmaterial dit. Handeln med EU har, trotts Turkiets bristande moral i frågan, tvingat Turkiet att anamma en del demokratiska värderingar. Det är dock tydligt att Erdogan inte har någon plats i ett demokratiskt system och inte har några ambitioner att låta folkvilja “gå för långt”.
I Turkiet finns det en lång tradition av att förbjuda kurdiska partier och fängsla motståndare. Det finns också kurdiska exempel på municipalism, en politisk teori som förespråkar direktdemokratiska system. Men dessa försök har mer eller mindre krossats av den turkiska staten och alla folkvalda borgmästare har gripits med terroranklagelser som ursäkt och långa fängelsestraff som följd.
Samtidigt finns det också en lång tradition från kurdiska partier att omgruppera sig under ett nytt namn, och just nu är det tredje största partiet i Turkiet ett kurdiskt sådant.
Ett av rörelsens mål är att få in representanter in i regeringen i Damaskus, ett ställe där dom inte kan bombas av Turkiet lika lätt, och genom det öka möjligheten för autonomi även i Turkiet.
PKK har under det senaste året symboliskt lagt ner sina vapen, men samtidigt sagt att en övergång från väpnad kamp kräver demokratiska reformer från Turkiets sida. Något som vi inte sett än. Genom att lägga ner vapen tas också Turkiets största argument för att attackera Rojava ifrån dom. Förhoppningen är att tid och resurser kan läggas på att bygga upp en stabil ekonomi och ett socialistiskt samhälle, det blir också ett sätta att kunna öka samarbetet med vänsterorganisationer i Turkiet och på så sätt bli en mer aktiv del av landet.
Just nu är dock fokus på att kämpa för demokratin och försvara sig mot IS och det ständiga hotet från Turkiet. I framtiden har SDF (Syriska demokratiska styrkorna) en förhoppning om att ingå på något sätt i den Syriska armen, men som en egen autonom gren som kan arbeta för förändring utan att förlora den egna kontrollen.
Dom ser också att områden och städer som tidigare tillhört Rojava ska tas tillbaka, exempelvis att med internationell hjälp se till att befolkningen i Afrin kan flytta tillbaka igen på ett välorganiserat och värdigt sätt.
__________
Det är tisdag och vi har bestämt att vi ska äta frukost vid klockan sju. Det dröjer lite innan alla har stapplat ner från andra våningen och vi bjuds på frukost. Vi har uppmärksammat att det finns exakt en rätt dom bjuder på och frukosten är precis likadan som gårdagens kvällsmat och frukosten dagen innan. Vissa av oss, som fortfarande mår riktigt risigt nöjer sig med en kopp mynta-té eller ett glas med elektrolyter i.
Dagen innan skickades tre av våra vänner iväg till sjukhuset, i den här värmen är det farligare att förlora mycket vätska på kort tid än hemma i Sverige.
Dom fick, vad dom gissade också var elektrolyt, i tre olika dropp i armen av tre olika färger och mådde enligt egen utsago alldeles prima efteråt. Även om det är dom som nöjer sig med vätska den här morgonen också.
Vi kör förbi staden Qamishlo, Rojavas inofficella “huvudstad”, och vidare till en liten by strax utanför vars stålgrindar till ingång är prydda med ordet ”Jinwar” som betyder ”kvinnornas hem”. Vi parkerar bussarna, håller upp sjalarna över huvud och axlar för att skydda oss mot solen och går mot mitten av byn där det finns skugga. På taket av huset vi går till sitter det fullt av solceller, något som är väldigt vanligt här, det finns förberedelser för en framtid utan dieselgeneratorer, även om den resursen inte går att avvara i nuläget. Bland annat är dieseln enda källan till värme för de flesta under vintrarna, och husen är ofta byggda i betong som gärna håller kylan inne när det blir kallt.
Byn är en plats för kvinnor som har valt att leva sina liv tillsammans med andra kvinnor och barn, fria från förtryck. Vi får se en flygbild över byn och ser att den är formad efter en livmoder, husen här började byggas 2017 och planerades vara klara ca två år senare. Intresset för uppbyggnaden av den här byn var dock så stort så flera tusen kvinnor tog sig dit och såg till att det blev färdigställt på under ett år. Husen är byggda på traditionellt sätt med lerväggar istället för betong, och det odlas vete utanför byn som dom gör mjöl av och säljer.
Hit flyttar kvinnor som lämnat våldsamma förhållande, som inte vill gifta sig, förlorat sina makar i kriget eller av andra anledningar vill leva utan män.
Män är tillåtna in i byn men dom får inte sova över här. Det bor också några pojkar här, dom får ideologisk skolning från ung ålder och är dom enda männen som är tillåtna att bo kvar när dom väl växer upp om dom vill det.
Vill du flytta till Jinwar får du först bo här under en prövoperiod för att se att det är något som fungerar för alla inblandade, vissa väljer att flytta tillbaka till sina destruktiva familjeförhållanden eller har för svårt med det kollektiva för att trivas.
En av oss frågar om dom inte är rädda för attacker från Turkiet med tanke på hur nära gränsen byn ligger, men eftersom byn bara består av kvinnor och barn finns det ingen oro för att Turkiet skulle riskera den negativa publiciteten ett sånt anfall skulle innebära.
Under samtalet berättar en av kvinnorna att människorna i byn till stor del lever på att sälja mjöl och att varje familj får pengar efter vilka behov dom har.
Precis vid infarten till byn ligger det ett litet sjukhus som vi tittar in i, här finns det mängder av burkar med olika örter och mediciner. Vi får en hel påse med ett pulver som tydligen ska hjälpa mot det mesta, inklusive magsjuka. Sjukvården här är gratis och det kommer även patienter utifrån.
Det är som sagt väldigt varmt också den här dagen, solen står högt och vi tänker alltid ut kortast möjliga väg när vi rör oss mellan husen och skuggan. Vi går vidare mot ett blått hus där vi möts av några ungdomar. Huset invigdes bara några veckor tidigare och tillhör ungdomskommunen i byn. Insidan är fint målad med olika former och färgteman i varje rum. En av ungdomarna slinker in i köket och kokar kaffe medan vi visas runt. Där finns ett pysselrum, ett studierum, ett rum med datorer och lite skärmar och ett som likar ett vardagsrum med soffor och bokhyllor.
En av ungdomarna pekar mot en yngre tjej och presenterar henne som ledare för kommunen. Här röstar dom om vem som ska vara ledare var tredje månad och rollen ses som ett ansvar alla ska lära sig. Därför får du också stanna kvar i den tills du är bekväm i den och har lärt dig ta det ansvaret det innebär, självklart med hjälp och stöttning av dina vänner.
Ungdomarna går i skolan utanför byn men fortsätter utbilda sig själva och varandra på hemmaplan. Dom studerar ideologi, hjälper varandra med läxor och lär sig fotografera, filma och skriva artiklar.
Vi lämnar ungdomarnas hus och går vidare mot nästa färgglada byggnad. Dessa två sticker verkligen ut från övriga byggnader som har vita och gråa väggar. Diagonalt från det blåa huset ligger ett turkost och rosa hus som är byns förskola.
Vi är här mitt under ett skollov så byn är relativt tom just nu, och det är bara tre av ca femton barn som hänger i huset. Här sker undervisning och sagoläsning på både kurdiska och arabiska och dom får tidigt börja lära sig både språk och matematik.
Vi sitter och pratar i ett rum medan barnen glatt visar upp konster på den lilla studsmattan i ena hörnet och plockar fram sina favoritleksaker. En av dom är imponerande bra på jojo trotts att snöret är tre äpplen längre än han själv.
Varje dag här avslutas med att barnen får prata igenom sin dag och använda sig av metoden för kritik och självkritik som är så vanlig i den kurdiska frihetsrörelsen. Dom går igenom hur alla mår, vad som har hänt under dagen, vilken unge som har slagit vem och varför.
Redan från så ung ålder får de lära sig att prata om sina känslor och ta ansvar för sina handlingar, detta gäller inte bara gentemot varandra utan också mot dom vuxna. Om barnen har en vuxen som tar hand om dom, och som det inte funkar bra med, så försöker en hitta någon lösning som fungerar för alla. Lyckas dom inte hitta en bättre lösning så byts personen ut mot någon annan.
Med oss i rummet finns också en liten grabb som själv tycker att han är ganska stor. Det är en liten by och han är den enda som är mellan förskole- och ungdomsålder, därför får han vara med i ungdomskommunen trotts att han kanske är några år ung för det men han känner sig absolut för gammal för förskolebarnen och verkar ganska nöjd i sin roll.
Upplevelsen i Jinwar är intensiv men värmen gör också att jag får fokusera på att känna och uppleva saker samtidigt som tankarna går lite saktare än vanligt.
En sak som vi fick höra i början av våra samtal var att kvinnor måste se sina behov och omsätta dom i praktik och det tycker jag sammanfattar den här byn på ett väldigt konkret och levande sätt.
På hemvägen svänger vi plötsligt in på en lite mindre väg som leder upp till musik- och dansstudion Hunergeha welat.
Besöket är mer eller mindre oannonserat men vi blir varmt välkomna. Några är mitt i en dansträning och vi får börja med att kika in i några av studiorummen.
Här lever, utbildas och arbetar människor med kultur, dom spelar in och producerar musik och musikvideos och håller just nu på att öva inför en dansturné. Några män sitter med oss i rummet och ytterligare två kallas in när dom hör att det ska spelas musik. Efter att vi fått några låtar spelade för oss blir vi också visade musikvideos som stället varit med och producerat.
En av musikvideorna är inspelad under en demonstration för att skydda Tishreen- dammen, några kvinnor och män går i gula, klassiskt kurdiska sjalar längst fram i tåget, sjungandes och spelandes medan en turkisk bomb slå ner bakom dom. Tydligen hände allt det här på riktigt, från början fick dom inte tillåtelse att spela in videon under demonstrationen på grund av säkerhetsriskerna men dom stod på sig och resultatet finns att se här.
Vi går till rummet där dansträningen fortfarande pågår och får avbryta en stund medans vi pratar med dansläraren, Rojda Denara. Det är en kvinna som kom hit från Brazilien, hon är i grunden utbildad i balett och klassisk dans, om jag inte minns fel. Hon kunde inte någon kurdiska när hon kom hit för några år sen men blev ändå övertalad att ta fram koreografin till filmen ”Destana PKK” som skildrar deras historia och kamp, och sen dess har hon stannat kvar. Hon berättar att det i början var svårt att applicera den dans hon var van vid i det kurdiska samhället, att den saknade mening och koppling till landet. Men hon skapade historier kring sina danser som kunde kopplas till kamper och utmaningar i landet och hennes koreografi syns nu i en mängd videos.
Vi får hänga kvar lite och se när dom övar inför turnén dom ska göra och jag känner igen både dansen och Rodja från en annan av musikvideorna vi precis har fått se.
Efter det här åker vi tillbaka och äter samma frukost/lunch/middag som vi ätit dom senaste dagarna. Många av oss är ganska trötta och det börjar bli sent men vi slår oss ändå ner på golvet och i sofforna för att kolla på den musikalliknande filmen Destana PKK, som släpptes 2022, och vi ser tydligt att Rojda har varit med och koreograferat danserna. Tyvärr blir filmen borttagen från alla plattformar så snart den blir publicerad men här är iallafall en av låtarna från den.
__________
Onsdag morgon. Vi har sen Kobane fått sällskap av en man med en mängd erfarenheter och kunskap bakom sig. Efter att vi ätit frukosten, som vi nu blivit ganska vana vid, så sätter vi oss i stora rummet för ett lite mer uppstyrt samtal med honom om Den demokratiska autonoma administrationen i norra och östra Syrien, som han är en representant för.
Han berättar om frihetsrörelsen, hur kvinnlig frigörelse, ekologi och demokrati alltid måste komma först. Att män är inte mer socialistiska än deras relation till kvinnor, något som också måste tas i beaktande i socialistiska samhällen.
Som alltid är intresset för politiken i våra hemländer stort och vi pratar om staterna vi lever i och deras inblandning i olika konflikter. Vi pratar också om vikten av att stå upp mot staten ur ett demokratiskt perspektiv och sammankoppla våra kamper, samt vikten av att inte låta staten sätta agendan för vårt arbete eller passivisera oss till att bli en reaktiv rörelse. Den statliga socialismen kan inte vara vår lösning, den kommer endast förnya kapitalismen; byråkratin den kräver är revolutionens fiende.
Tiden då varje nation kunnat göra revolution mot sin egen stat är förbi och vi behöver bygga en antinationell rörelse som bygger på demokratiskt socialism.
Målet här är att vara ideologiskt stark men politiskt flexibel, att bygga upp ett samhälle utan pengar med kooperativ ekonomi.
Alla dessa önskvärda strukturer behöver byggas som alternativ till det vi lever i nu. Att tvinga bort strukturer som människor är beroende av och vana vid utan hållbara alternativ hade aldrig kunnat ske demokratiskt.
Dom här frågorna för oss också in på hur rättssystemet fungerar. Egentligen finns det en önskan att fängelser och andra statliga straffsystem helt bör avskaffas, men det här är också en av dom delar i samhället som många människor vill ha och tror sig behöva. Istället för att tvinga fram förändring har det byggts upp ett alternativt rättssystemen vid sidan av det gamla. Grunden i det här systemet är medling, att med hjälp av utomstående låta de olika parterna själva komma överens om till exempel en rimlig ersättning för en stöld eller annan skada. Tanken är också att antisocialt beteende ska stoppas genom att få in folk i gemenskapen, istället för att straffa dom, och på så sätt få människor att sluta begå brott. Denna metod har brutit många långt pågående släktfejder som gamla metoder med fängelsestraff inte har lyckats rå på.
Om parterna inte tillsammans når fram till en lösning så finns det en domstol som saken kan gå vidare till.
En annan intressant sak på temat är att de har ett separat rättsväsende, inklusive en domstol, som endast består av kvinnor och används när brott mot kvinnor har begåtts. Även om samhället ska byggas med kvinnlig frigörelse som grund så är dom inte blinda inför att patriarkala strukturer finns överallt, därför finns också förståelsen över att det manliga synsättet lätt kan korrumpera ett ärende där en kvinna till exempel blivit utsatt för sexualbrott. För att minska den risken utesluts därför män helt från att få vara beslutsfattare i sådana frågor.
Efter samtalet ska vi få åka och träffa befälhavaren för de samlade försvarsstyrkorna (SDF), Mazlum Abdi och befälhavaren för YPJ, Rohilat Afrin. På vägen dit stannar vi till hos familjen till en av våra chaufförer som vi fått lära känna sen Kobane. När vi kommer in reser sig alla upp för att hälsa, utom den äldsta kvinnan i familjen som är ursäktad då hon snart är 100 år gammal.
Hos familjen äter vi lunch och barnen visar mig och några andra sina djur. Det är en hel del getter, några höns och ett par hundar som försöker hitta skugga där det finns. Vi hjälps åt med disken och efter teet tar vi farväl och fortsätter bussresan.
Det är en del säkerhetsprocedurer innan vi kommer in i rummet där mötet ska ske. Vi slår oss ner men får ganska snart resa oss igen för att hälsa på Mazlum, Rohilat och några fler kamrater som kommer in.
Vi börjar, som vi oftast gör, med att presentera oss.
Också här är intresset stort över vilka vi är och var vi kommer ifrån, varje nytt land vi nämner har heval Mazlum en ny historia eller anekdot om.
SDF är en försvarsenhet med främst kurder, araber och syrianer där könsfördelningen på befälhavarna är 50/50 medans YPJ är kurdiskt och består av endast kvinnor. Dessa har, till skillnad från PKK, inte tagit några beslut om att ta steg mot att lägga ner sina vapen.
Konflikten med IS är pågående och individer med koppling till den rörelsen sitter nu i den turkiska regeringen. Det är samma personer, med samma mentalitet, som nu också samarbetar med Europa, där också krigspropagandan och militariseringen ökar i allt högre takt.
Väst har byggt upp ett kapitalistiskt system som håller på att falla sönder, de kräver tydliga gränser för nationer men låter företagen arbeta gränsöverskridande.
Mellanöstern styrs av dessa intressen på främst två sätt. Det ena är att skapa svaga federationer som lätt kan ledas från utsidan, det andra är att låtsas att det är för demokratins skull. På det sättet och genom militära hot försöker de skapa splittringar och upplösa styrena i Afghanistan, Irak, Iran och Syrien.
Att gå för hårt fram militärt undviks dock helst. Det finns fördelar med att låta vissa konflikter leva:, Iran är till exempel för stort för USA att ockupera, och genom att försvaga den Iranska regimen istället för att krossa den, kan dom fortfarande behålla en viss kontroll över landet och dess resurser – vilket också är en av anledningarna att dom gör Israel allt starkare.
Detta systematiska arbetssätt synliggörs också genom den globala konfederation mot bland annat IS som tydligt har själviska syften och inte arbetar för folkets skull, eller låter lokalbefolkningen vara en del av beslut som tas.
Turkiet ligger också på hårt för att reducera kampen mot IS till en kurdisk fråga och på så sätt isolera folket och minska deras möjligheter att arbeta tillsamman med araberna i landet eller andra länder.
När vi avslutar kommer det in två vänner med påsar fyllda av sjalar och armband i olika färger år oss. När vi tar i hand och säger hej då får varsitt armband och en sjal överräckt. Sjalen jag får är pastelligt rosa med pärlor i fransarna och i ena hörnet står det ”made in Turkey”.
__________
Det är torsdag och den här gången packar vi ihop alla våra saker innan vi går ner till bilarna. Vi tackar och säger hej då till dom två killarna som arbetet i huset under tiden vi stannat där och kör mot Qamishlo för att hälsa på akademin där flera internationella kamrater just nu har utbildning. Vi dricker te, leker med en kattunge som springer omkring och pratar med en av lärarna också några elever som har en kort paus i sina studier.
Efter besöket får vi säga hej då till en av kamraterna som varit med från första dagen då hon ska stanna kvar och hålla en utbildning i några dagar. Vi åker vidare mot Derik där vår gemensamma resa tog sin start och jag är nog inte den enda som njuter av en dusch och att få tillgång till lite fler kläder än den näve jag tog med mig för dagarna vi varit bortresta.
Vi hade inplanerat att besöka kommunen i stan, men bara timmar tidigare hade dom fått dödsbeskedet om en ung man från Derik som fallit några år tidigare.
Både ur säkerhetssynpunkt och tiden det tar att identifiera fallna så händer det att beskeden om vad som hänt och vem som fallit kommer långt senare.
Sedan PKK utlyst att de kommer lägga ner sina vapen, om Turkiet går med på villkoren, så är det dock ett arbete som intensifierats och det finns löften om att alla döda ska offentliggöras i en mycket högre takt.
Vi åker ner till ett torg där en scen står uppställd under ett tak överöst av vimplar och flaggor.
Stolar ställs ut, bilder på kamraten med varsin säkerhetsnål så en kan fästa den på tröjan delas ut och någon kommer med vatten som skickas runt till alla. Ceremonin tar kanske en timme, är fylld av tal och sång.
Jag har en väldigt nära vän hemma i Sverige som varit flera rundor här och jag märker hur han har lämnat avtryck i flera av personerna jag möter när vi börjar prata om Sverige. Det är en fin känsla att den personen jag lärt känna är samma person för andra, oavsett var han är eller vilka han möter. Det är tack vare honom jag är på den här resan och innan jag åkte fick jag en lista på flera av hans vänner som ligger begravna i Derik efter att dom fallit i kampen för frihet.
Jag har lovat försöka besöka dom och det var också något jag pratade med IC om första dagen när dom frågade om vi hade några önskemål eller förväntningar.
Nu ska vi dit och vi börjar med att köpa några paket rökelser på vägen.
Gravplatsen är fin och prydlig, jag går iväg själv med sju rökelser och en tändare jag får lånar av en av mina rökande kamrater. Jag hittar lätt till platserna där Sehid Dilges, Sehid Bermal, Sehid Rodî och Sehid Aksal ligger, jorden är torr men alla har växter på sig som lyckats överleva. Jag plockar lite vissna blad på en av gravarna och tänder en rökelse som hälsning hemifrån på varje plats jag stannar vid.
Sehid Mehmet ligger en liten bit bort från platsen jag har inringad på en karta och det tar några rundor innan jag hittar fram. Sehid Gabar är lite svårare att hitta, jag sa först att jag gärna tog en promenad själv, men en av vännerna kommer och kollar läget med mig och hon hjälper mig sen att hitta fram till Gabar också.
Det börjar bli mörkt och nu är det bara Sehid Ceren jag har kvar att besöka. Hon ligger i en ny del av gravplatsen och saknas därför på kartan jag fått, dessutom börjar det mörkna. Kamraten känner dock igen namnet och tydligen är det en av gravarna resten av guppen hälsat på och fått höra om så med hennes hjälp hittar vi den snabbt. Jag ser till att anteckna så tydligt som möjligt var alla ligger.
Vänners vänner är också mina vänner och det känns fint att få vara vid gravarna, jag vet att jag har läst och hört om flera av dessa personer men har svårt att vid det här tillfället sätta ihop namnen med historier. Precis som så mycket annat under den här resan tänker jag att det är något jag får processa när jag kommer hem istället. Kanske i skuggan, efter en god natts sömn och i 25 graders värme om jag har tur.
__________
Det är fredag och som vanligt väldigt varmt, vi äter frukost, donar med saker och förbereder för en picknick. Vi packar in frukt, mat, dricka, bestick och filtar i bilarna och åker sen till en plats nära den turkiska gränsen och staden Cizir. Den här gången har vi en av våra bussar men får också skjuts på flaket av något som både låter och luktar som en traktor. Vi har fått höra att det tar ca 20 minuter att åka dit vi ska men vi ser genom rutan från flaket att det går i max 40 km/h så det tar bra mycket längre tid än så. Det är så varmt att metallen som är exponerad för solljus bränner om en rör den och vi stannar på vägen för att köpa mer vatten till alla.
Vi kliver ut vid en utkiksplats med en enormt vacker utsikt över den turkiska delen av Kurdistan och över bergen på den sidan gränsen. Tigris flyter förbi under oss och någon säger att en blir skjuten om en försöker simma där nere.
Vi träffar en man jag vagt känner igen, när han ler och kallar mig “magician” så minns jag honom från en av våra första kvällar, när vi firade en födelsedag med hans familj. Den kvällen visade jag ett kort-trick för hans dotter som sen insisterade på att också han skulle få se. Tydligen var det imponerade nog för att vara värt att ge mig ett smeknamn.
När vi varit där uppe i några minuter hoppar vi in i fordonen igen och åker längs en kringlig väg ner mot vattnet vi just sett.
Vi breder ut våra filtar och plockar fram maten. Några doppar fötterna i vattnet och det är så svalkade att det påminner om dom norrländska älvarna där hemma.
Vi har en fin kväll och det hinner bli mörkt innan vi lämnar, jag vet inte om det är min egen uppfattning av saker som är lite skev men det känns som att solen här verkligen går ner fort när den väl bestämt sig för att det är dags. Vi får lysa med våra mobiler för att se till att allt är med innan vi lämnar.
__________
Lördag börjar som vanligt ganska, i mina mått mätt, tidigt. Vi bäddar undan, plockar fram frukost, äter och diskar. Några av oss har redan gått upp några timmar innan soluppgången för att hinna träna innan det blir för varmt att vistas utomhus. Jag är inte 100 på om det var nu det hände, men jag fick höra att när några av oss tänkte gå ut för att spela fotboll, så hade bollen dom hittade för lite luft i sig, den fylldes med en gasflaska som hittade i lägenheten. Tydligen var det ett misstag att fylla en boll med gas för den sprängdes sen av värmen i bilen.
Utöver det är förmiddagen lugn, några av oss arbetar med texter, andra samlar bilder till ett arkiv eller börjar laga lunch.
Efter lunch har vi ett möte där vi pratar om hur upplevelsen har varit, lärdomar att ta med sig, vad vi hade kunnat göra annorlunda och liknande, det är ett fint sätt att knyta ihop resan på.
Efteråt sätter vi oss i bussarna för att åka till Institutionen för kultur i norra och östra Syrien som öppnades med stöd från Rojavas universitet och norra och östra Syriens kulturråd. På den här kulturskolan kan en lära sig film, teater och musik tillsammans med teoretiska studier.
När vi parkerat bilarna på uppfarten till skolan ser jag ett välbekant ansikte som jag först inte kan placera ordentligt. Jag och den svenska vännen jag reser med har tidigare pratat om en svensk kamrat som varit i Syrien ett tag och om förhoppningarna att få träffa henne. Jag förstår att det är hon och efter ett tag känner hon igen mig också och vi påminner varandra om sist vi träffades och vilka nära vänner vi har gemensamt. Efter en lång kram går vi in till huset med dom andra.
Det var längesen vi sågs och även om vi inte stått varandra nära så känns det som att träffa en riktigt gammal vän. Kamraterna från Internationella kommunen hade löst så hon och en annan kamrat kunde möta upp oss här, så vi väljer att avstå från mötet dom har med skolan och sätter oss i några soffor utanför mötesrummet och pratar om våra olika upplevelser.
När det är dags för dom andra att gå en rundtur hakar vi på, vi går förbi vackra tavlor på väggen och jag låter mig fotograferas framför en av dom tillsammans med vår kamrat för att skicka bilden hem till Sverige. Vi går förbi ett piano som en av vännerna ur IC dröjer sig kvar vid och snart hörs musik från det rummet. I ett av rummen sitter mängder av filmaffischer uppe på väggarna, många kurdiska frihetsfilmer men också klassiker vi känner igen så som Braveheart.
Vi får se instrumentrum, ett rum med en stor scen och ett litet gym, och det suger till lite i magen av längtan efter mina rutiner hemma. I några av korridorerna är taken prydda med himmelsblå plattor med duvor och moln. En av vännerna inflikar att det är samma tak som ofta finns i tunnlarna i bergen.
Vi säger hejdå till våra vänner, jag ger bort ett av de flätade armbanden jag köpte i Jinwar och vi skiljs åt efter en lång kram.
På eftermiddagen åker vi och hälsar på en familj i en by strax utanför staden, en bit nedanför byn finns det något jag hade liknat vid en liten skogsdunge. Jag tror att det är den största samling träd jag sett tillsammans på så nära håll sen jag kom hit. En stor flock med får går omkring och äter det som går från marken och det finns en liten damm i mitten som några badar i när vi kommer ner. Familjen i den här byn är väldigt stolt över platsen som dom ser till att hålla ren, tidigare var det många som kom till platsen för picknick och liknande och skräpade ner, men sen byn började organisera sig mer ser dom till att den hålls ren.
Nedskräpning är överlag ett stort problem, och dom kämpade mycket med samtal om vikten av att inte kasta skräp i naturen, eller bara på marken i byn. Speciellt rökarna hade svårt att ta det där till sig och vägrade plocka upp sina fimpar. En av dom äldre männen i byn började göra det åt dom, han gick och plockade så fort han såg en fimp och till slut fick det nedskräparna att skämmas så pass över arbetet dom lämpat över på mannen att dom började ta hand om sitt eget skräp.
Nere i dungen äter vi frukt, solrosfrön och kakor. Flera har förberett uppträdanden, någon har skrivit en dikt eller sångtext. Vi avslutar med ”Leve Palestina” i allsång och jag upptäcker att det är först nu jag har lärt mig texten utantill.
När vi kommer hem åker jag och några andra ner till staden för att köpa grönsaker och kolla i affärerna. Jag köper två sjalar för en stor bunt av syriska dollar med Bashar al-Assads ansikte på, en röd till mig och en svart till min svenska kamrat som är kvar i lägenheten.
__________
På söndag vaknar jag tidigt för att säga hejdå till några av vännerna som ska resa vidare. Vi ska också hem men först några timmar senare. Nästa gång jag vaknar mår jag inte toppen, och när jag tänker på en dolma jag åt dagen innan som kändes lite halvbra så mår jag ännu sämre och behöver kräkas. Alla utom jag och en till har varit sjuka under resan och det känns ändå lite skönt att jag fick vänta tills jag nästan var klar med resan. Resten av dagen består mycket av vätska som går upp och ner genom min strupe i en och samma form. Att kräkas vatten som inte riktigt hunnit bli varmt medans värmen utanför är en bit över 45 är en udda känsla som påminner rätt mycket om att dricka vatten. Utöver hur min kropp mår så mår jag rätt bra, framåt kvällen vill jag knappt spy längre, något som ändras så fort jag får i mig några tuggor mat men jag känner ändå att sjukdomen ligger bakom mig.
__________
Sent på måndag kväll landar två av oss på en flygplats i Sverige och en jag bor med hämtar upp oss i vår gemensamma bil. Jag är riktigt trött men väldigt glad. Redan när vi flög över Sverige och jag såg alla sjöar och skogar kände jag att det ändå finns en hel del att uppskatta här.
Vi lyssnar på klassiska 90-tals hits på radion i bilen och efter att vi lämnat av den andra kamraten kör vi ner till en sjö i närheten av vårt hem. Klockan är väl runt midnatt när jag går ned i vattnet som jag tänkt på hundratals gånger under dom senaste två veckorna, det svala vattnet ger mig en hemvan och trygg känsla som jag försöker hålla kvar vid lite extra. Jag vet att jag har en hel del att tänka på efter resan, som kommer förändra hur jag ser på samhället och dess möjligheter samt det arbete vi måste åta oss för att nå dit vi vill.
– Viyan
