I dag dömdes vår kamrat till villkorlig dom för ofredande och olaga hot. Åklagaren yrkade på fängelse i ett år och två månader. Före domstolens beslut satt han häktad i fyra veckor, efter att Säpo den 20 januari mitt i natten hade brutit upp dörren till hans lägenhet. Vi anser att statens reaktion är oproportionerlig och att den är ett tecken på en auktoritär utveckling i Sverige. Enligt vår mening ryms aktionerna inom yttrandefrihetens ramar, och domen kommer därför att överklagas.
Dagarna innan hade vår kamrat placerat en korg med vad som senare kom att kallas ”Hitleräpplen” utanför Johan Forssells dörr samt en docka, föreställande en IS-krigare med ett kvinnligt dockhuvud i handen, utanför Benjamin Dousas bostad.
Både medier och politiker var snabba med att beteckna aktionerna som hot, trots att inget våld förekom och att inga hot uttalades. Det framgick tydligt av det medföljande budskapet och av våra inlägg i sociala medier att aktionerna var en politisk protest mot regeringens Syrienpolitik, något som enligt yttrandefrihetsexperten Nils Funcke är avgörande för hur aktionerna ska tolkas.
Hot syftar till att skrämma någon till tystnad. Tvärtemot detta var aktionernas syfte att väcka en politisk debatt, något vi senare också explicit bjöd in Moderaterna till i offentliga sammanhang.
Dockan, föreställande en IS-terrorist med ett avhugget kvinnohuvud, var en protest mot regeringens legitimering av Syriens HTS-styre. Trots försäkringar om att inga pengar skickas direkt upprätthålls direkta kontakter. Den 11 februari genomfördes ett möte mellan den svenska regeringen och HTS-styret som återigen handlade om att få syriska medborgare att återvandra ”frivilligt” från Sverige i utbyte mot ”stöd till utvecklingsprojekt i Syrien”. Ett samarbete som ytterligare kan förstärkas om Migrationsverket beviljas medel för att utbilda syriska tjänstepersoner. Dessa kontakter med, och stöd till, den syriska HTS-regimen syftar till att genomföra Tidöpartiernas rasistiska massutvisningar, vilket i den svenska regeringens ögon är ett mål som helgar alla medel, även samarbete med det fortfarande terrorstämplade HTS.
Och äpplena? Som sagt, äpplet faller inte långt från trädet. Forsells son, som är med i Aktivklubbarna, och Forsell själv driver samma politik, men med olika medel. Bådas mål är ett vitare Sverige. Den ena driver det fysiskt, den andre juridiskt. Att det inte finns någon plats för yttrandefrihet i ett sådant samhälle framstår då som logiskt – yttrandefriheten blomstrar bäst i pluralism.
I den allmänna debatten har det skett en förskjutning i vad som anses rymmas inom yttrandefriheten. För 22 år sedan möttes det med skratt när MUF, under Johan Forsells ledning, skickade ett hästhuvud till Byggnads ordförande. I dag betecknas däremot en korg med äpplen och en docka som odemokratiska – av samma politiker som genom lag efter lag begränsar vår rätt att demonstrera, samlas och kritisera dem. Det är denna politik som är odemokratisk, och att symboliska aktioner inte tolereras i dag är ett tydligt tecken på att demokratin är på tillbakagång. En stark demokrati måste tåla kritik, även när den är obekväm och provokativ.
Politikerna avvaktade inte domen utan var, oavsett partitillhörighet, enade i sin kritik mot de så kallade ”ministerhoten”. Vänsterpartiet distanserade sig från Showan Shattak när han öppet stöttade aktionerna. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard kommenterade till och med den pågående rättsprocessen, något hon som statsråd enligt svensk lag inte får göra. De svenska politikernas lättkränkthet påminner i hög grad om auktoritära ledares reaktioner på kritik. I en demokrati ska makthavare inte vara oantastliga.
Även medierna använde ordet ”hot” helt okritiskt. Först när Leif GW Persson uttalade sig blev rapporteringen mer nyanserad och det förtydligades att ingen hade dömts samt att aktionerna möjligen ändå kunde rymmas inom yttrandefriheten. Avgörande tycktes alltså inte vara vad som faktiskt hade hänt, utan vem som uttalade sig, om det var en aktivist eller en tv-profil.
Men mediernas roll är att granska makthavarna, inte att kopiera politikernas ordval. Journalister borde vara väl medvetna om hur språkbruket kan påverka opinionen. De borde ha genomskådat politikernas ramaskri redan innan Leif GW Persson uttalade sig. Även utan protestaktionerna borde medierna ha granskat regeringens Syrienpolitik, senast efter att vi uppmärksammat den i vår debattartikel i oktober 2025. Tydligen kräver dock medielogiken både kändisuttalanden och kreativa aktioner.
Vill vi fortsätta leva i en demokrati där yttrandefriheten inte förföljs måste vi agera. Vi måste tala klarspråk om politikernas brutala utvisningspolitik, granska deras biståndspolitik och vilka regimer de i praktiken stöttar. Och vi måste använda vår yttrandefrihet på alla sätt som står oss till buds. Det är det enda sättet att försvara oss själva och vår rätt att uttala oss.
Det är dags för det demokratiska samhället att träda fram.
