Under dagen rapporteras det från vitt spridda nyhetsredaktioner att PKK upplöst och att den väpnade kampen avslutats. Det stämmer inte, men nästa steg i en fredsprocess har tagits.
Efter Abdullah Öcalans uttalande från februari i år om att inleda en fredsprocess meddelade PKK redan i mars att man avsåg följa uppmaningen. En del i processen var att PKK skulle kalla till kongress. Organisationens tolfte kongress hölls mellan den 5-7 maj och idag släpptes ett uttalande från den som av många tolkats som ett omedelbart upplösande av partiet och nedläggande av vapen. Det är fel, bakom de diplomatiska formuleringar om ett sånt beslut döljer sig motkrav för en framtida implementering.
Bakgrunden
Redan vid startskottet till den nuvarande processen, när Öcalans uppmaning publicerades av delegationen som besökt honom i februari, blev det tydligt att varje ord kontrollerades noga av den turkiska staten och vägdes på guldvåg. I uttalandet som myndigheterna lät honom få ut saknades helt motkrav på Turkiet. Att Öcalans avsikt ändå inte var en villkorslös kapitulation lyckades han förmedla muntligen genom följande snabba ord till delegationen:
– Otvetydigt så kräver nedläggningen av vapen och upplösningen av PKK i praktiken ett erkännande av demokratisk politik och av ett rättssäkert ramverk.
Den som följt turkisk politik vet att bristerna i demokrati och rättssäkerhet blivit ett signum för regimen i Ankara, och här säger alltså Öcalan att detta måste förändras om beslutet om att upplösa PKK och avbryta den väpnade kampen ska bli verklighet.
Vad säger PKK?
I dagens uttalande från PKK ser vi liknande formuleringar, men också krav på att Öcalan ska vara en del av processen:
”Vårt kongressbeslut att upplösa PKK och avbryta den väpnade kampen erbjuder en stark grund för varaktig fred och en demokratisk lösning. För att implementera de här besluten krävs det att ledare Apo (Öcalan, reds. anm.) leder och guidar processen, att rätten till demokratisk politik erkänns samt starka och kompletta legala garantier.”
Man fortsätter vidare med säga att rollen för det här stadiet i processen, dvs. att garantera demokrati och rättssäkerhet i Turkiet, ligger hos det turkiska parlamentet. Utöver det uppmanas alla partier, och specifikt regeringspartierna och det största oppositionspartiet, civilsamhället, religiösa grupper, demokratisk media, intellektuella, tankesmedjor, akademiker, konstnärer, fack, kvinno- och ungdomsorganisationer och den ekologiska rörelsen att ansluta sig till den demokratiska processen.
Vad säger HDP/DEM Parti?
I ett uttalande från idag välkomnar Dem Parti beskedet och ekar liknande formuleringar som PKK. Man trycker speciellt på att demokratisering krävs:
”Det är dags att lägga vår tilltro till det demokratiska samhället (specifikt begrepp myntat av Öcalan; i princip de som gör motstånd mot förtryck, reds. anm.), politisk yttrandefrihet och universella legala normer. Det är dags att sträva efter demokratisering och att ta konkreta steg mot det.”
Att det krävs motprestationer för att processen ska kunna fortskrida tydliggörs också:
”Parlamentets historiska roll i att bygga fred är för viktig för att överskuggas av någon politisk agenda. Vårt mest grundläggande ansvar är att bygga den rättsliga och institutionella grund som kommer att omvandla detta historiska steg till en varaktig fred.
För att säkerställa att denna möjlighet att forma Turkiets demokratiska framtid blir framgångsrik måste den verkställande makten också uppfylla sitt historiska ansvar. Detta kommer att vara den verkliga garantin för en varaktig fred.”
Varför denna tvetydighet?
Historiskt finns det starka fascistiska och nationalistiska krafter i Turkiet som motsätter sig allt som kan upplevas som eftergifter åt etniska minoriteter. De finns både i starka organisationer utanför staten, i staten och som en stat i staten (derin devlet). Tidigare fredsprocesser har drabbats av allvarliga sabotageförsök, där liknande grupper misstänkts för t.ex. mordet på/förgiftningen av Turkiets president Turgut Özal under fredsprocessen 1993 och trippelmordet i Paris under fredsprocessen 2013, där en av PKK:s grundare, Sakine Cansiz mördades.
Regimen i Ankara går alltså in i ett minfält när vi nu ser ett nytt försök att nå fram till fred. Deras egen väljarbas kan göra uppror om det inte framstår som en villkorslös kapitulation från PKK:s sida. Det här vet såklart PKK och Öcalan med och vi kan räkna med att det finns en helt annan retorik, krav och kompromisser bakom de diplomatiska ord som nu publiceras offentligt.
Slutsats
Dagens besked innebär inte att PKK upplösts eller att man lagt ner vapnen. Vi kommer fortsatt se en diplomatisk och taktisk balansgång i det som sägs och publiceras men det går en röd tråd från Öcalans uttalande i februari till PKK:s och Dem Partis kommunikéer idag:
– för att nästa steg i fredsprocessen ska kunna tas krävs det konkreta förändringar mot demokratisering och rättssäkerhet i Turkiet, och den bollen ligger nu hos regeringspartierna och det turkiska parlamentet.
Dagens besked är inte slutet på den här processen – men det är kanske några första steg.
